Om föreningen

Den första juli 1907 föddes en av de mest klassiska föreningarna i landet. Grundarna kunde väl knappast ana vilka enormt stora framgångar föreningen de just hade bildat, i den lilla bruksorten i södra Östergötland, skulle nå i framtiden. Åtvidaberg FF hade under 1970-talet en fantastisk glansperiod såväl inom rikets gränser som utanför. Och vem vet kanske en ny storhetstid är i antågande!

När åtvidabergsföreningen bildades var det inte bara fotboll som stod på programmet utan även andra idrotter utövades och klubbnamnet blev Åtvidabergs IF.

Fotbollen började ta fart i slutet av 1920-talet. 1928/29 vann laget division V. Säsongen efter segrade ÅIF i division IV och 1931-32 togs även seriesegern i division III. Första säsongen i elitfotbollen spelade alltså ÅIF 1932-33. Bakom framgångarna låg att Åtvid redan i tidiga år var ute på värvarstråt och bland andra införskaffades landslagsspelaren John Sundberg från Sandvikens AIK. Senare skulle också Åtvidabergs Industrier, senare FACIT, bistå fotbollslaget med värvningar och ekonomiskt stöd.

Genom initiativ från Åtvidabergs Industriers VD Elof Ericsson delades ÅIF 1935 upp i olika föreningar och ÅFF såg dagens ljus för första gången. Elof blev ordförande och senare blev han även ordförande för Svenska Fotbollförbundet. Siktet var inställt mot allsvenskan, men samma år åkte istället Åtvid ur division II. 1940 var dock laget tillbaka, trots endast en andraplats i division III. Waggeryd, som segrade, avstod nämligen sin plats på grund av ekonomiska skäl.

Åtvid var tidigt ute med utländska tränare och först ut var den legendariske ungraren Kalman Konrad, som 1942 tog över tränarsysslan. Med lovande spelare som Lennart Pettersson, Arne Kjell, Einar Leoo och Fritz Nilsson kunde satsningen mot högre höjder ta fart.

1944-45 vann ÅFF division II, men Djurgårdens IF blev för svårt i det allsvenska kvalet efter en sammanlagd förlust med 0-3. Det skulle dock komma nya chanser att nå storserien. Chansen togs dock inte förrän säsongen 1950-51 då Åtvid åter vann division II. Denna gång behövdes inget kval utan ÅFF var direktkvalificerat för allsvenskan genom seriesegern. Laget var dock ålderstiget och mäktade bara med en seger i högsta serien, Jönköpings Södra IF hemma 2-1. Detta räckte naturligtvis inte och jumboplatsen kunde dessvärre inte undvikas.

Efter gästspelet i allsvenskan tappade Åtvid sakta men säkert mark och 1959 trillade ÅFF ner till division III. Året i trean blev dock bara ett. I näst sista omgångens seriefinal på Tjustvallen inför 2 389 åskådare vann ÅFF med 2-1 mot Gamleby IF och allt eftersom började ett storlag ta form.

1961 kom 16-åriga bollgeniet Roger Magnusson till klubben från Blomstermåla. Två år senare blev mångfaldige landslagsspelaren Bengt "Julle" Gustavsson tränare. Genom hans hårda konditionsträning rustades ÅFF för högre höjder och genom, tidigare spjutspetsen, Lasse Spjuts fingertoppskänsla som värvningsansvarig, började kvalitetsspelare strömma till klubben på allvar, så som Veine Wallinder, Sten-Åke "Söla" Andersson, Lars-Göran "Knalin" Andersson och Jan Olsson.

Inför VM i England 1966 förlade Brasilien sitt läger till Åtvidaberg och spelade också en träningsmatch mot ÅFF. Åtvid ledde faktiskt med 2-1 men Brasilien vann till slut med 8-2.

1967 förstärkte ÅFF truppen ytterligare med målvakten Ulf Blomberg och mittbacken Kent Karlsson. Med hjälp av dessa tillskott kunde Åtvid vinna division II. I kvalet besegrades Brage borta med 2-0 och efter 2-0 även mot Sandvikens IF kunde 10 173 på Kopparvallen jubla ut sin glädje över comebacken till allsvenskan.

Denna gång gick det bättre och den allsvenska sejouren blev mer än ett gästspel. Mycket mer skulle det visa sig! Redan 1968 slutade laget på en sjätteplats och nyförvärvet Owe Eklund från Hallstahammar vann allsvenska skytteligan med 17 mål. Det nuvarande publikrekordet på 11 049 personer sattes också detta år då IFK Norrköping besegrades med 3-1.

ÅFF närmade sig snart toppen. Leif "Kaggen" Franzén från Västervik och Rogers lillebror Benno Magnusson förstärkte 1969 då Åtvid slutade fyra. Året efter tillkom Roland Sandberg och 1971 även Ralf Edström. ÅFF slutade tvåa både 1970 och 1971. Dessutom vann Åtvid Svenska Cupen dessa båda år. Cupsegrarna gav plats i Cupvinnarcupen och 1971 svarade ÅFF för en storstilad sensation då de regerande cupmästarna Chelsea fick se sig utslagna av brukslaget.

De nationella framgångarna skulle också komma på allvar trots att Facitkrisen var i annalkande. 1971 tog Sven-Agne Larsson över tränarsysslan och han lotsade Åtvid till det första SM-guldet 1972. Stolt prisutdelare och tillika ordförande för Svenska Fotbollförbundet var Elofs son, Gunnar Ericsson, som även var ordförande i ÅFF. Ralf Edström och Roland Sandberg utgjorde en fruktad anfallsduo och de båda vann allsvenskans skytteliga tillsammans med 16 mål vardera. De båda utgjorde också svenska landslagets forwardspar. En frejdig offensiv även i övrigt var Åtvids framgångsrika koncept.

Trots att Ralf och Roland försvann under 1973, kunde Åtvid försvara sitt guld med nya tränaren Otto Dombos. Reine Almqvist från IFK Göteborg var ett gott nyförvärv och ÅFF började fantastiskt med nio (!) raka segrar. Trots ett visst tapp under höstsäsongen kom aldrig konkurrenterna ikapp. På hösten höll sedan Åtvid på att slå ut de blivande mästarna Bayern München i Europacupen. Efter straffar kunde dock tyskarna gå segrande ur striden. Gamlebygrabben Conny Torstensson gjorde två mål i hemmamatchen mot Bayern, sedan värvades han till det tyska storlaget och vann Europacupen två gånger med klubben.

När Sverige slutade femma i VM 1974 fanns inte mindre än åtta man med som spelade eller hade spelat i ÅFF. Kent Karlsson, Jan Olsson och Jörgen Augustsson var fortfarande kvar i Åtvid medan Ralf Edström (PSV Eindhoven), Roland Sandberg (Kaiserslautern), Benno Magnusson (Kaiserslautern), Conny Torstensson (Bayern München) och Inge Ejderstedt (Östers IF) hade lämnat föreningen.

Efter ÅFF:s stora framgångar försvann alltså flera storspelare till proffsklubbar ute i Europa och Åtvid hade svårt att hänga med topplagen. I Europacupen 1974-75 skulle dock föreningens hittills största framgång noteras. Laget kvalificerade sig nämligen för kvartsfinal i Europacupen! Barcelona blev dock för svårt och vann med 5-0 sammanlagt. Det ska dock sägas att båda matcherna spelades i Spanien för att Barcelona betalade ÅFF för att få spela båda matcherna på hemmaplan! En av Åtvids spelare i kvartsfinalen var Göran "Jöjje" Johansson från Gamleby, vars son, Daniel, gick i faderns fotspår och tillhör dagens ÅFF.

1975 slutade ÅFF på sjätte plats i allsvenskan och året efter tvingades laget lämna storserien. Division II-spelet 1977 slutade dock med framgång då Åtvid vann division II Södra och laget var omgående tillbaka i finrummet.

Åtvid höll sig kvar efter en makalös upphämtning 1978 och med nya stjärnor, så som målvakten Thomas Wernersson, Göran E Karlsson, Karl Engqvist, Glenn Martindahl, Peter Karlsson och Stephan Kullberg, följde en ny allsvensk era. Det skulle dock bli flera kämpiga år med liten marginal till nedflyttning och 1982 höll det inte längre. Trots sistaplatsen i serien fick ÅFF chansen att kvala sig kvar mot Mjällby, men det gick inte vägen för blekingarna vann med 2-1 sammanlagt.

1984 fick Åtvid möjligheten att åter kvala sig upp till allsvenskan, men Trelleborgs FF satte stopp efter 3-2 sammanlagt. Efter detta dalade laget även i denna serie och 1989 tvingades ÅFF dessvärre även lämna division I.

Bara två år senare var det totalt nattsvart! Degraderingen till division III var nämligen ett faktum. Resan nedåt hade gått snabbt, men resan tillbaka till elitfotbollen gick lyckligtvis i samma takt. Efter två kvalsegrar 1993, mot Gullringens GoIF 4-2 och IK Tord 3-1, kunde avancemanget till division II säkras. Två år senare, en oförglömlig lördagseftermiddag på Grebovallen - på grund av kommunalstrejk kunde inte matchen spelas på Kopparvallen - kunde Åtvid trots förlust med 0-1 mot Motala AIF ta steget tillbaka till division I.

Det sista steget till fotbollens finrum har dock låtit sig dröja. 1998 fanns chansen men laget tappade på slutet och hamnade "bara" på fjärde plats i söderettan. När de båda division I-serierna slogs samman 2000 blev det tuffare och ÅFF tvingades åter till en mycket tung degradering. Säsongen 2001 bjöd dock laget på den, enligt många, största prestationen i föreningens historia, genom att ur ett mycket svårt utgångsläge lyckas ta sig tillbaka till Superettan efter en heroisk slutspurt. I det avslutande kvalet lades Syrianska Föreningen på rygg med hela 6-2.

Efter comebacken i Superettan stegrades förhoppningen om att åter bli ett allsvenskt. 2006 nåddes även stora framgångar i Uefacupen, där ÅFF visade på en enorm styrka genom att slå ut den norska serieettan SK Brann. Det var en prestation som nästan kan jämföras med europacupmatcherna under storhetstiden. Efter att ha närmat sig Allsvenskan år för år lyckades så föreningen äntligen ta steget upp till högsta serien 2009 efter 28 års frånvaro. Med knapp marginal tvingades vi lämna Allsvenskan direkt, men visade på en otrolig styrka genom att direkt återta den förlorade allsvenska platsen. Sedan 2012 har vi därmed spelat i Allsvenskan. Åtvidabergs Fotbollförening har därmed åter visat att föreningen i allra högsta grad är att räkna med.

Torbjörn Nilsson