Kära ÅFF: are!

Magnus Eriksson tackar för sin tid i Åtvidabergs FF

Det har nu gått ett par veckor sedan min flytt till Belgien blev av. Allting gick väldigt snabbt och jag känner att jag aldrig riktigt fick chansen att tacka er. Det här är riktat till er fans, styrelsefolket, ledarstab samt mina före detta lagkamrater. 
 
Vintern 2010, närmare sagt den tionde december satte jag mig för första gången i bilen och åkte dem drygt fyra milen från Linköping till Åtvidaberg, det skulle komma att bli en av många resor. Jag minns då hur det bubblade i magen av förväntan, nyfikenhet men framförallt stor nervositet. Dessa grabbar hade spelat allsvensk fotboll, dem hade känt på hur det var att spela i Sveriges högsta serie. Och jag minns hur jag tänkte "vad var jag?" En kille som snubblat in några mål i ett bottengäng i Superettan. Tankarna var många men det jag då inte visste var att jag skulle bli välkomnad med öppna armar och bli en del av en stor familj. Det skulle även bli mitt bästa beslut jag hittills tagit i mitt liv. 
 
Året 2011 var fantastsikt på alla möjligt sätt. Att få uppleva det som spelare var en obeskrivlig känsla. Att få vara en del av ett lag och vinna en serie, samt ta sig till svensk fotbolls finrum Allsvenskan, det var en helt otrolig känsla. Med den kvalité vi visade och på det sättet som vi spelade fotboll på, bevisade bara att det var där vi hör hemma. 

Den allsvenska sejouren kunde inte starta på ett bättre sätt, tre raka segrar men det viktigaste av allt: Vi spelade vårt eget spel och vi fortsatte tro på det vi visade hela 2011.
 
Det har varit en fantastisk tid för mig personligen och jag har er alla att tacka för framgångarna. Ni supportrar som alltid varit med oss, ni i styrelsen som tog mig till ÅFF, till ledarstaben som gett mig förtroende och FRAMFÖRALLT ett stort tack till mina före detta lagkamrater, utan er hade jag aldrig varit där jag är idag. Ni är fantastiska fotbollsspelare hela gänget och bättre vänskap samt gemenskap tror jag aldrig jag kommer att få uppleva.
 
Resan har gått vidare och ett nytt kapitel är startat. Det är samma känsla nu som det var den tionde december 2010, det bubblar i magen av förväntan, nyfikenhet men samtidigt en stor nervositet och nu är jag bara en kille som snubblat in några mål i Allsvenskan...
 
Jag har fått vänner för livet i mina före detta lagkamrater och en kärlek till Åtvidaberg som aldrig kommer lämna mitt hjärta. En dag kanske jag återvänder i tröja nr 22, det är ännu ett oskrivet kapitel, men hjärtat kommer alltid längta tillbaka.

 
Nästa år vill jag gå på fotboll på kopparvallen och jag vill gå på allsvensk fotboll. Och det vet jag att jag kommer göra.
 
Ett STORT TACK till er alla !! 
 
MAGNUS ERIKSSON, er nr 22